Lermassans beståndsdelar 
En lermassa är uppbyggd av i huvudsak tre beståndsdelar – en fältspat, kvarts och så lerråvara av något slag. Vanligast är kaolinlera och olika typer av pipleror. Pipleror eller ball clays har oftast mer eller mindre mängd ”föroreningar” av framför allt järnoxid, vilket ger oss lite mörkare färg på den färdiga lermassan.

Olika typer av leror – lergods, stengods och porslin – har olika sammansättning av de tre huvudbeståndsdelarna. Lergods som har mest lerråvaror skiljer sig från stengods och porslin genom att det inte vitrifierar, dvs det blir inte förglasat och tätt i skärven utan förblir poröst och vattengenomsläppligt. Stengods och porslin vitrifierar – ibland så att det blir helt tätt med nära noll i absorption, och ibland blir det inte alls lika tätt. För att keramik ska vara ok som kommersiellt bruksgods så ska det ha en absorption på max 0,5% enligt internationellt erkända testrutiner. Och det är också bra om en vill kunna använda lermassan till konstföremål som ska klara av att vara utomhus och tåla frost.

Olika råmaterial har olika plasticitet, dvs de är olika bra på att bli formade och hålla formen och i en lermassa är det framför allt lerråvaran som ger någon plasticitet att tala om alls. Fältspat och kvarts bidrar till förglasning i skärven men inte till plasticitet vid bearbetning av lermassan. Det är därför porslinsmassor upplevs som mindre plastiska än stengodsleror – de innehåller helt enkelt mindre av lerråvara och mer av de icke-plastiska beståndsdelarna kvarts och fältspat. Men även kombinationen av en eller flera lerråvaror påverkar lermassans plasticitet och formbarhet.

Lerpartiklarna är platta och kan lägga sig intill och överlappa varandra. Och för bästa plasticitet så vill en ha så stor variation i lerpartiklarnas storlek som möjligt så att de kan fylla alla skrymslen och vrår, även när vi bearbetar leran och formar och tänjer den. Det uppnås genom att blanda flera olika lerråvaror. Så att bara gräva upp lera från en täkt och hoppas att den ensamt ska fungera som en bra och formbar stengodslera som också vitrifierar som den ska är optimistiskt.

Tillverkade lermassor 
De lermassor vi köper är i princip alla tillverkade i fabrik och med de här faktorerna i åtanke. De är skapade för att ge en hög plasticitet och formbarhet och förhoppningsvis också för att vitrifiera tillräckligt om vi bränner dem korrekt. Men vi ska också komma ihåg att det är vi själva som svarar för att lerskärven blir korrekt bränd och vitrifierad – det kommer ingen tillverkare någonsin ta ansvar för.

Återvinning av lermassa 
När vi återvinner lermassor är det därför också väsentligt att vi återvinner alla delar av lermassan – även slickers som bildats när vi drejar. Annars försvinner viktiga delar av lermassan, framför allt de minsta lerpartiklarna som är viktiga för att leran ska behålla sin plasticitet. Det är en anledning till att lermassa som återvunnits många gånger kan börja kännas ”kort”.

Det är lätt att tänka att det bara är att ta hand om alla lerrester, återfukta dem och sen köra på och dreja, ringla, handbygga osv. Och det är det kanske – om vi tar hand om all lera.

Så ta hand om din återvinningslera i en separat hink och ta där även hand om den slickers som bildats. Det lilla som blir kvar kan vi med gott samvete diska ur och låta slamavskiljaren ta hand om innan vi lämnar de resterna till återvinningen.

För bästa resultat av din återvinning så är det också bäst att låta lerresterna torka. Bryt sedan sönder dem och täck med vatten - tillräckligt för att det ska bildas en slamma som du kan blanda väl, gärna med en färgomrörare eller liknande. Torka sedan slamman på gipsplatta till formbar konsistens.